Helgens körning har onekligen bjudit på lite utmaningar. Vinterväglag på riktigt och en klass 1-varning för snö. Det blev också det tillfället jag gav mig ut i trafiken för att köra mot Sörmland. Medelhastigheten låg väl på en 70 km/h i högerfilen på E4 söderut på lördagkväll men folk var faktiskt duktiga på att hålla till höger, det är ett av de få tillfällen det annars fungerar bra i Sverige.
Så det var bara att spinna sig genom modden i vänsterfilen. Och spann gjorde det en hel del när man försökte sig på omkörningar och acceleration i snömodden. Riktigt besvärligt faktiskt och det var verkligen ett sådant tillfälle då man saknade fyrhjulsdriften.
Nokian Hakkapeliitta R hjälpte dock till att hålla bilen på vägen, även om man såklart hade åkt mycket säkrare med dubbat.
Härligt vinterväglag på söndagen i stockholmsområdet.
Men i detta inlägg tänkte jag fokusera på hur B-maxen är utrymmesmässigt. Rimligt med plats för långa förare som mig, det har jag redan nämnt.
Som den person jag är så kör jag alltid runt på en massa saker. Det är alltifrån skitiga bakaxlar och byggvirke till barnvagnar och matkassar. Har ärligt talat inte riktigt förstått mig på små bilar. Har man en liten bil kan man lika gärna vara utan bil brukar jag säga.
Men det är jag det, andra har ju andra behov. De behov som B-max kan fylla är för den som har ett begränsat behov av att transportera saker.
En ensam Jokkmokkskorv tar inte så mycket plats.
Bagageutrymmet rymmer några stora väskor eller tre ganska fulla ikeakassar kanske, sedan är det stopp. Under lastgolvet finns ett utrymme med ganska mycket plats. Hade jag den här bilen i min permanenta ägo skulle dock bogserlina, startkablar, förbandslåda och lite verktyg äta upp det utrymmet ganska snabbt.
Men med några kassar och väskor fyller det snabbt upp.
Flera andra testförare har fått in sina barnvagnar där bak och det går men då är det också fullt. Inte kul att behöva lägga lösa saker i baksätet som far omkring i kupén om man krockar.
Att slänga in en barnstol funkar förstås fint i baksätet och isofixfästen finns på yterplatserna. Men, bilen är förstås inte designad enbart för Sveriges marknad och i Sverige sitter vi ju bakåtvänd till i alla fall fyra års ålder. Av någon outgrundlig anledning går resten av världen emot vetenskapen (för det är säkrare att åka bakåtvänd - oavsett ålder) och placerar sina barn framåtvända. Det var nog så man tänkte när man designade skjutdörrarna. Enkelt att ta i och ur barnet ur barnstolen och ingen dörr som öppnas på vid gavel på parkeringen. Men med bakåtvänd: bara krångligt. Krångligare än en vanlig bil som öppnar dörren åt andra hållet.
Så, för barnfamiljen som tänkt sig en B-max. Ja, men se till att ni bara har ett barn, att barnet är minst fyra år gammal och har slutat åka vagn. Två barn funkar förvisso men det brukar betyda mer packning och då faller konceptet igen.
Vår äldste son Alfred, tre år, gillade dock glastaket. "Falluckan" kallade han den när han tittade upp och pekade mot himlen.
Moderna bakåtvända barnstolar brukar också vara lika otympliga som en mindre pappersmassefabrik, med andra ord, monteras de i baksätet är det inte myckt plats kvar att sträcka ut benen för förare respektive passagerare.
De stora skjutdörrarna och avsaknaden av B-stolpe innebär förstås också att det inte finns någonstans att fästa bilbältet annat än i själva stolen. Det blir därför också lite mer komplicerat att ta på sig för den som inte är så vig. Kan vara värt att tänka på.
En sista tanke som slog mig när vi nu haft bilen några dagar är att den faktiskt känns ganska fransk. Vet inte om det är skjutdörrarna, rymdskeppet till instrumentpanel, de motsatsgående torkarna eller att bakrutetorkaren slås på när man drar i vindrutetorkarspolningen och inte spolarvätskan.
Fler intryck kommer såklart snart.
